Sura Al-Waqi'a — Vers 6

Ord och uttryck i versen:

• "Habā’" (هَبَاءً): Dammpartiklar eller fint stoft som svävar i luften, så fint att det nästan är osynligt.
• "Munbathth" (مُّنبَثًّا): Utspridd, spridd överallt, sönderspridd i alla riktningar.

Tolkning av versen:

Denna vers beskriver en scen från den yttersta dagen, då jorden skakas av en fruktansvärd skakning och bergen krossas till smådelar. De en gång så mäktiga och fasta bergen, som tycktes oövervinnerliga, blir som fint damm som sprids i luften – likt de små partiklar man ser sväva i en solstråle. De blir lätta, utan tyngd eller fasthet, och försvinner som om de aldrig hade funnits. Detta är en bild av Guds absoluta makt över allt skapat; ingenting, hur stort eller starkt det än är, kan stå emot Hans befallning på den dagen.

Lärdomar och insikter från versen:

• Denna vers påminner oss om att allt i denna värld – även det som tycks vara evigt och orubbligt, som bergen – är förgängligt och underkastat Guds vilja. Ingenting består utom Allah.
• Den ingjuter ödmjukhet i hjärtat: om bergen, dessa jättar, kan bli till stoft, hur obetydliga är då inte våra jordiska angelägenheter och bekymmer? Vi bör därför inte fästa våra hjärtan vid det som är tillfälligt.
• Den väcker en känsla av allvar inför den yttersta dagen och uppmanar oss att förbereda oss för den genom goda handlingar och uppriktig tro, så att vi inte står tomhänta när allt som vi litade på i denna värld förvandlas till intet.
• Den visar på Guds storhet och makt, vilket stärker tron och kärleken till Honom – den som har makt att göra bergen till stoft har också makt att återuppväcka de döda och belöna de troende.