Sura Ibrahim — Vers 38

Ordens betydelser:

• مَا نُخْفِي – det vi döljer och håller hemligt i våra hjärtan.
• مَا نُعْلِنُ – det vi visar öppet och uttalar med våra tungor.

Tolkning av versen:

Profeten Ibrahim (Abraham) – frid vare med honom – vände sig till sin Herre med en innerlig bön, där han erkände att Allah känner till allt som människan döljer i sitt inre och allt som hon visar öppet. Inget kan undgå Allahs kunskap, vare sig på jorden eller i himlarna. Denna vers uttrycker en djup sanning: Allahs kunskap omfattar allt, det synliga likväl som det osynliga, det stora som det lilla. När Ibrahim bad denna bön, var det inte för att påminna Allah om något Han inte vet, utan snarare för att uttrycka sin ödmjukhet och sitt beroende av Allah, och för att visa att han lämnade alla sina angelägenheter i Allahs händer – både det han kunde uttrycka och det som var dolt i hans hjärta.

Versens innebörd förstärks genom att den bekräftar att ingenting i hela skapelsen – varken i himlarna eller på jorden – är dolt för Allah. Detta är en tröst för den troende, som vet att Allah ser och hör allt, och att ingen bön, ingen tår, ingen inre önskan är förlorad.

Lärdomar och budskap från versen:

1. Allahs kunskap är fullkomlig och omfattar allt – inget är dolt för Honom, varken i det fördolda eller i det uppenbara.
2. Den troende uppmuntras att vända sig till Allah med sina innersta önskningar och behov, för Allah känner till dem även om människor inte gör det.
3. Versen lär oss att vara uppriktiga i vår tro – att vi inte behöver dölja något för Allah, utan att vi kan lägga fram allt inför Honom med tillit och ödmjukhet.
4. Den inger trygghet och lugn i hjärtat: när vi vet att Allah ser våra uppoffringar och känner våra avsikter, blir våra handlingar meningsfulla även om ingen annan lägger märke till dem.
5. Den påminner oss om att vi alltid bör vara medvetna om att Allah är vittne över oss, vilket leder till ärlighet och rättrådighet i både det vi gör öppet och det vi gör i hemlighet.