Sura Al-Furqan — Vers 3

Ord och uttryck i versen:

• آلِهَةً (gudomar): avgudar och falska gudar som dyrkas vid sidan av Allah.
• لَا يَخْلُقُونَ (de skapar inte): de kan inte frambringa något ur intet.
• وَهُمْ يُخْلَقُونَ (medan de själva skapas): de är själva skapade varelser, formade och tillverkade.
• ضَرًّا (skada): att avvärja ont eller skada.
• نَفْعًا (nytta): att åstadkomma eller ge nytta och fördel.
• نُشُورًا (uppväckelse): att återuppväcka de döda ur deras gravar på Domedagen.

Tolkning av versen:

De avgudadyrkande araberna tog sig, utöver Allah, gudomar att tillbe – dessa var avgudar som de själva hade huggit ut och format. Dessa avgudar kan inte skapa någonting, varken stort eller smått, medan de själva är skapade; det är Allah som har skapat dem och deras dyrkare. De förmår inte att avvärja någon skada från sig själva, inte heller att skaffa sig själva någon nytta eller fördel. De har ingen makt över döden, så att de kan ta någons liv, inte heller över livet, så att de kan ge liv åt någon, och de kan inte heller uppväcka de döda ur deras gravar på Domedagen. Hur kan då något sådant vara värt att dyrkas? En sann gud måste vara allsmäktig, kapabel att skapa, ge liv, ta död och uppväcka till räkenskap och belöning – egenskaper som dessa avgudar är helt tomma på.

Lärdomar och budskap från versen:

1. Ren monoteism (Tawhid): Versen lär oss att dyrkan uteslutande ska riktas till Allah, den Ende som skapar, uppehåller och råder över allt. Att rikta dyrkan till något annat är en handling av ren okunnighet och orättvisa.
2. Allahs fullkomliga makt: Allahs kraft är total – Han skapar, ger liv, tar död och kommer att uppväcka alla till räkenskap. Denna sanning ingjuter hopp och trygghet hos den troende, som vet att allt ligger i Allahs händer.
3. Avgudars hjälplöshet: De som dyrkar andra än Allah förlitar sig på varelser som varken kan skydda sig själva eller hjälpa andra. Detta är en inbjudan till människan att frigöra sig från tomma illusioner och vända sig till den ende som verkligen förtjänar tillbedjan.
4. Tankens och förnuftets roll: Versen uppmanar människan att använda sitt förnuft och reflektera över det hon dyrkar. En gud som inte kan skapa, inte ge nytta och inte avvärja skada – hur kan hon förvänta sig hjälp från den?
5. Tron på uppståndelsen: Genom att nämna uppväckelsen (نُشُورًا) påminner versen om att livet inte slutar med döden, utan att det finns en dag då alla ska stå till svars. Denna tro ger livet mening och får människan att sträva efter det goda och rättfärdiga.