Sura Nuh — Vers 17

Ordens betydelser:

• أَنبَتَكُم (anbatakum): Lät er växa fram, skapade er och frambringade er.
• نَبَاتًا (nabātan): Växt, framväxt – här i betydelsen att människan skapats ur jorden på ett sätt som liknar växtens framväxt ur marken.

Tolkning av versen:

Allah, den Upphöjde, förkunnar för människan att Han är den som skapade henne ur jorden. Detta skedde genom att Han skapade mänsklighetens fader, Adam, av jordens stoft och lera. Därefter fortsätter människans existens genom att hon lever av det som jorden frambringar – växter, frukter och näring – vilket gör att hennes kropp är nära förbunden med jorden. Versen påminner människan om hennes ödmjuka ursprung: hon är inte skapad ur intet, utan ur samma jord som hon går på. Detta är en påminnelse om Guds allmakt, som kan skapa liv ur död materia, och en inbjudan till människan att begrunda hur hon en gång skapades – för att förstå att den som skapade henne ur jorden också har makt att återuppväcka henne efter döden. Versen pekar således på både skapelsens början och uppståndelsens verklighet.

Lärdomar och insikter från versen:

• Människan bör känna ödmjukhet inför sin Skapare, ty hennes ursprung är ringa – från jordens stoft – och ändå har Gud ärat henne med förnuft och vägledning.
• Versen stärker tron på uppståndelsen: Den som skapade människan ur jorden första gången har all makt att återuppväcka henne ur samma jord på Domedagen.
• Människan uppmanas att begrunda naturen omkring sig – hur jorden ger liv åt växter – som ett tecken på Guds skaparkraft och omsorg om sina skapelser.
• Versen inger tacksamhet: Allt vi äter och lever av kommer från jorden, vilket är en ständig påminnelse om Guds nåd och försorg.
• Den som förstår sitt ursprung ur jorden inser att livet är en kort resa, och att den slutliga återkomsten är till Gud – vilket får människan att leva i medvetenhet om sitt ansvar och sin slutdestination.