Sura Hud — Vers 116

Ordförklaringar:

• "أُولُو بَقِيَّةٍ": Människor med insikt, förstånd och godhet – en kvarleva av rättfärdiga som förmanar till gott.
• "يَنْهَوْنَ": De som förbjuder och avråder från det onda.
• "الْفَسَادِ": Fördärv och ondskefulla handlingar, såsom otro, orättvisor och synd.
• "أُتْرِفُوا": De som fått njuta av överflöd och lyx i livet.
• "مُجْرِمِينَ": Brottslingar som begår synder och förnekar sanningen.

Tolkning av versen:

Allah riktar här en förebrående fråga till de otrogna i Mecka och till alla människor: Varför fanns det inte bland de tidigare folken – som gick under på grund av sitt fördärv – några kvarlevor av visa och rättfärdiga människor som förbjöd ondskan och fördärvet på jorden? Sådana människor fanns endast i ett litet antal, och det var just dessa som Allah räddade från sin straff när Han förgjorde de orättfärdiga folken. De flesta av dessa folk följde dock sina begär och de njutningar de fått i överflöd, och de fortsatte i sitt brottsliga leverne tills straffet nådde dem. Versen visar att räddningen från Guds straff ligger i att förmana till gott och förbjuda ont, och att de som blundar för sanningen och följer sina lustar går under.

Lärdomar och budskap:

• Denna vers lär oss att en liten grupp rättfärdiga människor som står upp mot ondskan är värdefullare än en stor folkmassa som följer sina begär – och att Allah räddar dessa få trots att de är i minoritet.
• Den uppmanar oss att aktivt förmana varandra till gott och avråda från det onda, för samhällets välgång och för att undvika Guds straff.
• Den varnar för att följa överflöd och njutningar som leder till arrogans och brottslighet, och påminner oss om att det verkliga livet ligger i lydnad mot Allah och i att söka Hans nöje.
• Den inger hopp hos de rättfärdiga att deras ansträngningar inte är förgäves, ty Allah ser deras uppoffringar och räddar dem från prövningar, precis som Han räddade de fåtaliga rättfärdiga i tidigare folk.