Sura Al-Anbiya — Vers 14

Ord och uttryck i versen:

• يَا وَيْلَنَا – "O ve oss", ett uttryck för ångest och förtvivlan över en annalkande katastrof.
• ظَالِمِينَ – de som har begått orätt mot sig själva genom otro och synd.

Tolkning av versen:

När straffet väl hade drabbat dem och de fann sig mitt i förödelsen, fanns det ingen möjlighet för dem att förneka eller komma med ursäkter. Deras enda svar blev ett erkännande av deras synd: de ropade i förtvivlan: "O ve oss! Vi har verkligen varit orättfärdiga." De medgav att de hade varit orättvisa mot sig själva genom att förneka Guds budbärare och vägra att tro på sanningen. Detta erkännande kom dock för sent – när straffet redan hade fallit och ångern inte längre kunde rädda dem. De insåg att deras otro och synd var orsaken till deras undergång, men den insikten var nu värdelös.

Lärdomar och vägledning från versen:

1. Att erkänna sina synder är en dygd, men erkännandet måste komma i tid – innan straffet eller döden hinner ikapp oss. Att vänta tills det är för sent gör ångern meningslös.
2. Orättvisa mot sig själv genom otro och synd leder till ånger och förtvivlan, både i denna värld och i nästa. Därför bör människan skynda sig att återvända till sin Herre i tid.
3. Denna vers visar Guds rättvisa: Han straffar inte någon utan att de har förtjänat det, och de drabbade erkänner själva sin skuld – vilket bekräftar att straffet var rättvist.
4. För den troende är detta en påminnelse om att alltid vara vaksam över sina handlingar, att inte förhärda hjärtat mot sanningen och att ta vara på livets möjlighet att omvända sig innan det är för sent.