Sura Fussilat — Vers 51

Förklaring av några ord i versen:

• أَعْرَضَ: vände sig bort från lydnad och tacksamhet.
• وَنَأَى بِجَانِبِهِ: avlägsnade sig med sin sida, dvs. vände sig bort i högmod och stolthet.
• فَذُو دُعَاءٍ عَرِيضٍ: en person med mycket bön och vädjan – "bred" här betyder "riklig" eller "många", vilket araberna använder för att uttrycka stor mängd.

Tolkning av versen:

När Vi ger människan av Vår nåd – såsom hälsa, rikedom eller andra välsignelser – vänder hon sig bort från tack och lydnad till Gud, och avlägsnar sig i högmod och självtillräcklighet, utan att erkänna Guds favör. Men när hon drabbas av motgång – såsom sjukdom, fattigdom eller annat ont – blir hon mycket flitig i bön och vädjan till Gud, med många ord och upprepade rop, för att Han ska avlägsna hennes prövning. Sådan är människans natur: hon känner sin Herre i nöd, men glömmer Honom i välstånd – hon tackar inte för välsignelser och är inte tålmodig vid prövningar.

Lärdomar från versen:

• Versen visar på människans svaghet och glömska, och påminner oss om att vara tacksamma i goda tider, inte bara vända oss till Gud i svårigheter.
• Den uppmuntrar den troende att ständigt hålla kontakten med sin Herre – både i medgång och motgång – och att inte låta välstånd göra oss högmodiga eller bortvända från lydnad.
• Den lär oss att sann tro innebär tålamod vid prövningar och tacksamhet vid välsignelser, vilket är en väg till Guds kärlek och vägledning.
• Versen är en varning mot att vara bland dem som bara minns Gud när de behöver Honom, och en inbjudan till att leva i ständig medvetenhet om Guds närvaro och favörer, vilket leder till inre frid och andlig styrka.