Sura Al-Imran — Vers 122

Förklaring av några ord i versen:

• "Hammat" (هَمَّت): De beslutade sig för eller tänkte allvarligt på.
• "Tafshalā" (تَفْشَلَا): Att de skulle bli svaga, tappa modet och dra sig tillbaka.
• "Waliyyuhumā" (وَلِيُّهُمَا): Deras beskyddare, hjälpare och den som tar hand om deras angelägenheter.

Tolkning av versen:

Versens sammanhang är slaget vid Uhud, där profeten Muhammed (frid vare med honom) påminde de troende om en kritisk händelse. Två grupper av de troende – Banu Salama från Khazraj-stammen och Banu Haritha från Aws-stammen – som utgjorde arméns båda flyglar, övervägde att dra sig tillbaka och vända om på grund av rädsla och svaghet, särskilt efter att hycklaren Abdullah ibn Ubayy ibn Salul hade lämnat slagfältet med sina anhängare. Deras mod sviktade och de tänkte följa efter honom. Men Allah skyddade dem och stärkte deras hjärtan, så att de inte fullföljde sitt beslut utan fortsatte kämpa tillsammans med profeten. Allah är deras beskyddare och hjälpare, och Han försvarade dem från att falla i synd och nederlag. Därefter riktar versen en allmän uppmaning till alla troende: att de i alla sina angelägenheter ska förlita sig på Allah ensam, inte på människors styrka eller antal, ty framgång och seger kommer endast från Honom.

Lärdomar och budskap från versen:

• Allah skyddar de troende och stärker deras hjärtan i svåra stunder, även när de känner fruktan och svaghet.
• Att förlita sig på Allah (tawakkul) är en grundläggande egenskap hos de troende, och det är nyckeln till framgång i både detta liv och det kommande.
• Människans svaghet är naturlig, men den troendes styrka ligger i att vända sig till Allah och söka Hans hjälp.
• Versen visar Allahs omsorg om sina tjänare, då Han avvärjer faror från dem och leder dem till rätt väg, vilket inger trygghet och hopp hos de troende.