Sura Yunus — Vers 90

Ord som behöver förklaras:

• "Jāwaznā" (جَاوَزْنَا): Vi förde över, vi lät dem korsa.
• "Baghyan" (بَغْيًا): Förtryck och orättvisa, att överskrida gränserna i högmod.
• "Udwan" (عَدْوًا): Fiendskap och angrepp, att överträda mot andra.
• "Adrakahu al-gharaq" (أَدْرَكَهُ الْغَرَقُ): Dränkningen hann upp honom, det vill säga att han var på väg att drunkna och insåg att döden var oundviklig.

Tolkning av versen:

Vi lät Israels barn korsa havet genom att klyva det för dem, och de tog sig säkert över till andra sidan. Men Farao och hans armé följde efter dem i förtryck och fiendskap, inte för att söka sanningen utan för att hämnas och förgöra dem. De gick in i havet på samma väg som Israels barn, men när vattnet började sluta sig över Farao och han insåg att döden var nära, och att ingen räddning fanns, ropade han i förtvivlan: "Jag tror att det inte finns någon gud värd att dyrka utom den som Israels barn tror på, och jag är en av dem som underkastar sig Honom." Han bekände tron i detta sista ögonblick, men det var en tro som kom av tvång och nöd, inte av övertygelse och uppriktighet, och därför var den inte giltig.

Lärdomar och budskap från versen:

• Denna vers lär oss att Guds makt är oändlig; Han räddar de troende och låter de förtryckande gå under, oavsett hur mäktiga de är.
• Den visar att omvändelse i sista stund, när döden är omedelbar och oundviklig, inte accepteras av Gud, eftersom den inte kommer från ett uppriktigt hjärta utan från rädsla och desperation.
• Den påminner oss om vikten av att skynda till tro och lydnad medan vi har tid och möjlighet, och att inte skjuta upp det som om vi vore odödliga.
• Den betonar att sann tro är den som leder till handling och rättfärdighet i livet, inte bara en bekännelse på läpparna när döden närmar sig.
• Den ger oss hopp om att Gud alltid är med de rättfärdiga och att orättvisa, hur stor den än är, alltid får ett slut, medan sanningen och rättvisan består.