Sura Taha — Vers 125

Ord som behöver förklaras:

• حَشَرْتَنِي – Du har samlat mig / fört mig fram (till räkenskapens dag).
• أَعْمَى – Blind (här: blind för ursäkt och bevis).
• بَصِيرًا – Seende (här: med synförmåga i världen).

Tolkning av versen:

Den som vände sig bort från Guds påminnelse (Koranen) och inte följde vägledningen, kommer på uppståndelsens dag att säga, i klagande och förundrad ton: "Herre, varför har Du samlat mig här som blind, när jag tidigare i världen hade full syn?" Han menar att han i jordelivet kunde se med sina ögon, men på denna dag har han förlorat sin syn. Detta är ett uttryck för hans förtvivlan och förvåning över sitt tillstånd. Enligt en annan tolkning syftar blindheten här på att han är blind för alla ursäkter och bevis – han har inget försvar och kan inte framföra någon giltig ursäkt inför sin Herre. Det sägs också att han bokstavligen är blind till ögonen, som nämns i en annan vers: "Och Vi ska samla dem på uppståndelsens dag på deras ansikten, blinda" (Al-Isra: 97). Detta är ett straff för att de i världen vände bort sina hjärtan från sanningen och inte använde sin syn för att begrunda Guds tecken.

Lärdomar och budskap från versen:

• Denna vers visar hur allvarligt det är att vända sig bort från Guds vägledning – konsekvensen blir en förnedrande ställning på uppståndelsens dag.
• Den påminner oss om att vår syn och våra sinnen i världen är en gåva från Gud, som vi bör använda för att begrunda Hans tecken och följa Hans budskap.
• Den lär oss att ingen kommer att ha någon ursäkt inför Gud på den dagen – den som fick vägledning men valde att ignorera den kommer att stå utan försvar.
• Den inger hopp för den som vänder tillbaka till Gud i tid, eftersom dörren till omvändelse är öppen i detta liv, innan det är för sent.
• Den påminner oss om att det verkliga livet är det efter döden, och att våra handlingar här kommer att få eviga konsekvenser – så låt oss sträva efter det som ger oss ljus på den dagen, inte blindhet.