Sura Ash-Shu'ara — Vers 33

Förklaring av viktiga ord i versen:

• "وَنَزَعَ يَدَهُ": Han tog fram sin hand – det vill säga, han drog ut sin hand ur sin klädesöppning (vid bröstet/halsen).
• "بَيْضَاءُ": Vit – här menas en lysande, skinande vithet som inte är en sjukdom.
• "لِلنَّاظِرِينَ": För dem som betraktar – det vill säga, för alla som ser den.

Tolkning av versen:

Efter att Mūsā (profeten Moses, frid vare med honom) hade kastat sin stav och den förvandlats till en verklig orm, tog han sedan fram sin hand ur sin klädesöppning. När han drog ut den, var den skinande vit med ett strålande, lysande sken – inte en vithet som berodde på spetälska eller någon hudsjukdom, utan en gudomlig, överjordisk vithet som lyste och bländade åskådarna. Denna vithet var så stark och klar att alla som såg den kunde bevittna den med egna ögon, och den var ett tydligt tecken på Guds makt och på att Mūsā var en sänd budbärare. Detta var ett av de två stora miraklen som Gud gav Mūsā för att möta Farao och hans folk – staven som förvandlades till en orm, och handen som lyste vitt – båda som tydliga bevis på sanningen i hans budskap.

Lärdomar och vägledning från versen:

• Guds makt är oinskränkt och övergår naturens lagar; Han kan förvandla ting och ge dem egenskaper som övergår det mänskliga förståndet.
• Miraklen som profeterna fick var tydliga och synliga för alla, inte dolda eller tvetydiga – detta för att människor inte skulle ha någon ursäkt att förneka sanningen.
• Versen visar att tron på Gud och Hans budbärare bygger på övertygelse och klara bevis, inte på blint följande.
• Den påminner oss om att Gud alltid stödjer sina profeter och rättfärdiga tjänare med tecken och hjälp, särskilt i svåra stunder när de står inför mäktiga fiender.
• Den uppmuntrar den troende att lita på Guds stöd och att vara trygg i att sanningen till slut segrar, oavsett hur stor motståndaren är.