Sura Al-Haqqa — Vers 42

Förklaring av viktiga ord i versen:

• Kāhin (كَاهِن): En siare eller spåman som påstod sig ha kunskap om det dolda genom kontakt med jinn eller genom olika former av vidskepelse. Araberna före islam hade sådana personer som yttrade sig i rimmad prosa (sajʿ).
• Qalīlan (قَلِيلًا): Här används ordet "lite" i betydelsen "nästan inte alls" eller "inte alls" – det vill säga en förstärkning av förnekelsen.

Tolkning av versen:

Efter att Gud i de föregående verserna svurit vid allt det som människor kan se och allt det som är dolt för dem, och efter att ha fastställt att denna Koran är Guds ord förmedlad genom en ädel budbärare – förnekar Gud här ytterligare en felaktig beskrivning som tvivlarna framförde. De påstod att Profeten Muhammed (frid vare med honom) var en siare eller spåman som yttrade sig i rimmad prosa likt de gamla arabiska siarna. Gud klargör att Koranen varken är en poets ord eller en siares yttranden. Den är helt olik deras utsagor i sitt innehåll, sin stil och sitt syfte. Siarnas ord byggde på gissningar, villfarelser och bedrägeri, medan Koranen förmedlar sanning, vägledning och kunskap om det som är dolt på ett sätt som ingen människa kan åstadkomma. Därefter uttrycker Gud sin förundran över människornas bristande eftertanke – de reflekterar inte över skillnaden mellan Guds ord och människors ord, och de tänker inte djupare över de bevis som finns framför dem. Uttrycket "lite" här betyder i själva verket att de inte alls begrundar eller påminner sig.

Lärdomar och vägledning från versen:

1. Koranen är Guds rena ord, fritt från alla mänskliga tillägg, och den ska inte jämföras med människors tal – varken poeters, siares eller filosofer.
2. Versen uppmanar oss att använda vårt förstånd och vår eftertanke för att urskilja sanningen från lögnen. Den som reflekterar över Koranens innehåll och stil kan inte undgå att inse att den är av gudomligt ursprung.
3. Islams budskap står i skarp kontrast till vidskepelse, spådom och falska påståenden om kunskap om det dolda. Islam uppmanar till vetenskap, logik och sund förnuftsbaserad tro.
4. Bristen på eftertanke är roten till misstro och villfarelse. Den som inte begrundar Guds tecken i skapelsen och i uppenbarelsen går miste om den största vägledningen.
5. Versen tröstar den troende och stärker hans tillit till att Koranen är sanningen, oavsett vad tvivlarna påstår. Den påminner oss om att Guds ord står över alla mänskliga utsagor och att ingen liknelse kan göras mellan Skaparens tal och skapelsens tal.