Sura Taha — Vers 109

Ordförklaringar:

• Ash-Shafāʿah (الشفاعة): Förbön, att någon går i god för en annan och ber för dennes räkning.
• Adhina (أذن): Gav tillstånd, tillät.
• Raḍiya (رضي): Var nöjd med, accepterade.

Tolkning av versen:

På denna dag – Domedagen – när allt skapande samlas inför sin Herre, kommer ingen förbön att vara till nytta för någon människa, oavsett hur ädel eller högt uppsatt denne är i denna värld. Ingen kan då gå i förbön för en annan, inte ens profeterna eller de rättfärdiga, såvida inte den Barmhärtige – Allah – först har gett sitt tillstånd till den som ska göra förbönen. Detta tillstånd ges endast till dem som Allah är nöjd med, och förbönen accepteras endast för den person som Allah har godkänt, och vars tal och tro – vittnesbördet att det inte finns någon gud utom Allah – har varit uppriktigt och rent från otro och hyckleri. Således är förbönen inte en rättighet som någon kan kräva, utan en ren gåva från Allah, som Han skänker åt den Han vill av Sina trogna tjänare.

Lärdomar och budskap:

1. Allahs fullkomliga makt och suveränitet: Versen lär oss att Allah ensam har den yttersta auktoriteten på Domedagen. Ingen kan göra något utan Hans vilja och tillstånd, vilket stärker vår ödmjukhet inför Honom.
2. Vikten av uppriktig tro: Förbönen är förbehållen dem som levde och dog med ren tro på Allahs enhet (Tawḥīd). Detta motiverar oss att vårda vår tro och våra handlingar i enlighet med islam.
3. Hopp och trygghet för de troende: Versen inger hopp hos de troende att Allahs barmhärtighet är vidsträckt, och att de som följer Hans väg kan få del av Hans nåd även på den dagen då allt hopp tycks vara ute.
4. Uppmaning till att söka Allahs välbehag: Eftersom förbönen endast gäller den som Allah är nöjd med, uppmanas vi att sträva efter att leva ett liv som behagar Honom – genom lydnad, uppriktighet och goda gärningar – för att på så sätt säkra vår framtid i det eviga livet.