Sura Taha — Vers 129

Ordförklaringar:

• Kalimah (كَلِمَة): Guds beslut och förutbestämda visdom.
• Lizāman (لِزَامًا): Oundvikligt och nödvändigt straff som skulle drabba dem.
• Ajalun musamman (أَجَلٌ مُسَمًّى): En fastställd och utsatt tidpunkt.

Tolkning av versen:

Om det inte vore för ett beslut som redan har föregått från din Herre (Muhammed) – att Han inte straffar något folk förrän beviset har framlagts för dem – och om det inte vore för en fastställd tidpunkt som Han har bestämt för deras straff, så skulle det oundvikliga straffet ha drabbat dem omedelbart i denna värld. Detta beror på att de genom sin otro och sina synder har förtjänat Guds straff. Men Guds visdom kräver att straffet skjuts upp till en utsatt tid, antingen till deras död eller till Domedagen, då de kommer att få sitt fulla straff. Således är uppskjutandet av straffet inte ett tecken på att de är säkra från Guds vedergällning, utan snarare en nåd och en möjlighet till omvändelse, samt en uppfyllelse av Guds förutbestämda plan.

Lärdomar från versen:

1. Guds beslut är alltid baserat på visdom och rättvisa – Han straffar inte någon utan att först ha etablerat beviset mot dem.
2. Uppskjutandet av straffet är en form av Guds nåd och tålamod, vilket ger människor möjlighet att ångra sig och återvända till Honom.
3. Denna vers ingjuter hopp hos de troende och varnar de otrogna att straffet är oundvikligt, även om det dröjer – för allt sker enligt Guds perfekta tidsplan.
4. Den påminner oss om att vi inte ska vara otåliga när vi ser ondskan frodas, utan lita på att Guds rättvisa alltid segrar, vare sig i denna värld eller i det eviga livet.