Sura Al-Qamar — Vers 46

Ord och uttryck i versen:

• السَّاعَةُ: Den stora stunden, det vill säga Domedagen.
• مَوْعِدُهُمْ: Den utsatta tiden för dem, då de ska få sitt slutgiltiga straff.
• أَدْهَى: Ännu större och allvarligare katastrof.
• أَمَرُّ: Ännu bittrare och svårare att uthärda.

Tolkning av versen:

Nej, sanningen är att de inte har något att skryta över eller glädjas åt. Det som väntar dem är inte bara det straff de fick i världen, såsom nederlaget vid Badr. Deras verkliga möte är Domedagen – den är den utsatta tiden för dem då de ska få full rättvisa och straff för allt de gjort. Straffet på Domedagen är långt allvarligare och bittrare än det de fick uppleva i jordelivet. Det som drabbade dem vid Badr, med död och fångenskap, är ingenting jämfört med det som väntar dem på den Yttersta dagen – dess fasor, plågor och eviga lidande är av en helt annan magnitud.

Lärdomar och budskap från versen:

1. Denna vers påminner oss om att jordelivets prövningar och straff är tillfälliga, medan det slutgiltiga straffet eller belöningen ligger i det eviga livet. Den som försummar sin tro bör inte lura sig själv genom att tro att undkomma straff i världen innebär att man är säker – Domedagen är oundviklig.
2. Den inger hopp hos de troende att rättvisan alltid segrar, även om den dröjer. Inget ont förblir ostraffat, och ingen god handling förblir obelönad.
3. Den uppmanar oss att ta lärdom av historien och varnar oss från högmod och envishet, precis som de tidigare folken som förnekade sanningen fick möta konsekvenserna – både i världen och i det som komma skall.
4. Den förstärker tron på Domedagen som en grundpelare i islam, och att livet inte slutar här – det finns en fortsättning där allt klargörs och varje själ får vad den förtjänar.