Sura Al-Qiyama — Vers 39

Förklaring av viktiga ord i versen:

• "Faja‘ala" (فَجَعَلَ): Han skapade och formade.
• "Minhu" (مِنْهُ): Ur honom, det vill säga ur människan (eller ur den nämnda droppen/sädesvätskan).
• "Az-Zawjayn" (الزَّوْجَيْنِ): De två typerna/slagen, det vill säga de två könskategorierna.
• "Adh-Dhakara wal-unthā" (الذَّكَرَ وَالأُنثَىٰ): Hanen och honan (mannen och kvinnan).

Tolkning av versen:

Efter att ha nämnt människans skapelseprocess – från en svag droppe sädesvätska till en blodklump, och därefter hur Gud formade honom i bästa skepnad – fortsätter versen med att förklara att Gud av denna människa skapade två kön: mannen och kvinnan. Detta innebär att båda könen härstammar från samma ursprung och att skillnaden mellan dem är en del av Guds perfekta skapelseordning. Versen syftar till att väcka människans förnuft att begrunda denna fantastiska skapelseprocess, som visar på Skaparens allmakt. Om Han kunde skapa människan från en ynklig droppe och därefter forma henne till en fulländad varelse med två kön, är Han då inte kapabel att återuppväcka henne efter döden? Jo, absolut – Han som skapade allt detta från intet har förmågan att återskapa det ännu en gång.

Lärdomar och budskap från versen:

1. Guds allmakt och visdom: Versen visar på Guds fullkomliga förmåga att skapa liv i alla dess former, från en svag början till en fulländad människa. Detta stärker tron på att återuppståndelsen är en realitet, för den som kan skapa ur intet kan också återskapa.
2. Människans värde och värdighet: Genom att nämna att både mannen och kvinnan skapats ur samma ursprung, betonas jämlikheten mellan könen inför Gud. Ingen är överlägsen den andre på grund av kön, utan endast genom gudsfruktan och goda handlingar.
3. Uppmaning till eftertanke: Versen uppmanar människan att reflektera över sin egen skapelse. Den som begrundar hur hon blev till, inser att hon inte skapats förgäves eller utan syfte. Hon har ett ansvar inför sin Skapare och kommer att stå till svars för sina handlingar.
4. Hopp och förtröstan: Kunskapen om Guds makt över skapelsen inger hopp hos den troende – att Gud som skapade henne ur intet, också kommer att ta hand om henne, försörja henne och belöna henne för hennes strävan i detta liv.