Sura An-Nisa — Vers 87

Förklaring av några ord i versen:

• Lā ilāha illā huwa: Det finns ingen gud värd att dyrkas förutom Han (Allah).
• Layajmaʿannakum: Han kommer helt säkert att samla er (väcka er och föra er samman).
• Yawm al-Qiyāmah: Uppståndelsens dag, då människorna reses ur sina gravar för räkenskap och belöning.
• Lā rayba fīh: Det råder ingen tvekan eller tvivel om denna dag.
• Aṣdaqu ḥadīthan: Ingen är sannare i sitt tal eller i det som förmedlas.

Tolkning av versen:

Allah – Han är den Ende som förtjänar dyrkan, och ingen annan har rätt att tillbes vid sidan av Honom. Han, den Upphöjde, svär vid Sin egen majestätiska väsen att Han med säkerhet kommer att samla alla människor – de första och de sista – på Uppståndelsens dag, den dag då de ska stå till svars för sina handlingar och få sin rättvisa dom. Det är en dag vars ankomst är obestridlig; det råder inget tvivel om den. Därefter ställer versen en retorisk fråga som bekräftar sanningen: Vem är sannare i sitt tal än Allah? Ingen. Hans löfte om uppståndelsen och räkenskapen är det mest sanningsenliga av alla löften, ty Han varken bryter Sina löften eller säger osanning.

Lärdomar och vägledning från versen:

1. Guds enhet (Tawḥīd): Versen befäster den rena monoteismen – att all dyrkan riktas enbart till Allah, vilket är kärnan i den islamiska tron och grunden för människans lycka i båda världarna.
2. Vissheten om uppståndelsen: Tanken på att vi en dag ska återuppväckas och stå inför vår Herre ingjuter ansvarskänsla i hjärtat och får människan att leva medvetet, strävande efter det goda och avhållande från det onda.
3. Allahs sanningsenlighet: När Allah – den Upphöjde – har lovat något, är det en garanti som aldrig sviker. Denna visshet ger den troende trygghet och hopp, även när omständigheterna tycks mörka.
4. Rättvisans fullbordan: Löftet om samlingen på Domedagen innebär att ingen orättvisa förblir utan upprättelse. Den som blivit förorättad i denna värld finner tröst i vetskapen att Allahs rättvisa är oundviklig.
5. Uppmaning till eftertanke: Versen inbjuder människan att reflektera över livets mening och att inte försumma sin skapelseändamål, utan att förbereda sig för mötet med sin Herre genom tro och goda handlingar.