Sura Al-Waqi'a — Vers 62

Förklaring av ord och uttryck i versen:

• "النَّشْأَةَ الْأُولَىٰ" (den första skapelsen): syftar på människans första skapelse, från att hon inte fanns till att hon blev en levande varelse – från sperma, genom embryots stadier, tills hon föddes ur moderns livmoder.
• "فَلَوْلَا" (varför inte / borde ni inte): en uppmaning som uttrycker förundran och förebråelse, dvs. "borde ni inte...?"
• "تَذَكَّرُونَ" (ni påminner er / reflekterar): att ta lärdom och dra slutsatser genom att tänka och begrunda.

Tolkning av versen:

Allah påminner oss här om en självklar sanning som varje människa bär inom sig: ni har med egna ögon och genom era egna liv erfarit den första skapelsen. Ni vet att ni en gång inte fanns till, och att Allah därefter skapade er i etapper – från en droppe sädesvätska, till en blodklump, till en fosterklump, tills ni blev fullbordade människor och trädde ut ur era mödrars livmödrar. Denna första skapelse är ett bevis som ingen kan förneka, för den har skett inför era ögon och ni är själva levande vittnen till den.

Om ni alltså erkänner att Allah skapade er första gången utan att ni var något, varför vägrar ni då att dra slutsatsen att Han som kunde skapa er från ingenting också har makt att återskapa er efter döden? Den som har förmågan att skapa en gång har förmågan att skapa igen – ja, för Allah är den andra skapelsen ännu lättare än den första. Så varför låter ni inte era hjärtan vakna och era sinnen reflektera över detta tydliga bevis, så att ni tror på uppståndelsen och förbereder er för den?

Lärdomar och budskap från versen:

1. Den första skapelsen är ett levande bevis på uppståndelsens sanning. Den som begrundar hur han själv blev till, från ett intet, inser att Allahs makt inte har några gränser – och att återskapandet efter döden är fullt möjligt för Honom.
2. Versens uppmaning till reflektion visar att islam uppmuntrar människan att använda sitt förstånd och sin logik. Tron på Allah och på uppståndelsen är inte blint följande, utan bygger på övertygelse genom begrundan av skapelsen.
3. Människan är sin egen bästa lärare – genom att se på sig själv och sin egen tillblivelse kan hon nå fram till sanningen. Detta är en gåva från Allah, som har lagt bevisen inom henne själv.
4. Versens milda förebråelse – "borde ni inte tänka efter?" – visar Allahs barmhärtighet och Hans önskan att vägleda oss. Han vill inte förgöra oss, utan vill att vi ska vakna ur vår likgiltighet och återvända till Honom i tro och lydnad.
5. Att minnas den första skapelsen fyller hjärtat med tacksamhet och ödmjukhet – vi inser att vi inte är herrar över vårt eget ursprung, utan att vi är beroende av Allah i varje ögonblick, från vår första början till vår sista återkomst till Honom.