Sura Maryam — Vers 66

Förklaring av viktiga ord:

• Al-insān (مَنْ): Här syftar det på den otrogna människan som förnekar uppståndelsen.
• Idhā mā mittu (إِذَا مَا مِتُّ): När jag väl har dött och förmultnat.
• La-sawfa ukhraju (لَسَوْفَ أُخْرَجُ): Jag ska sannerligen föras ut (ur graven).

Tolkning av versen:

Denna ädla vers skildrar den otrogna människans förundrade och förnekande hållning inför uppståndelsens verklighet. Han säger, i hån och förnekelse: "När jag väl har dött och blivit till stoft, ska jag då verkligen föras ut ur min grav levande igen?!" Han anser detta vara en omöjlighet och långt ifrån förnuftet. Versen nämner en specifik händelse där en av avgudadyrkarna, Ubayy ibn Khalaf, krossade ett ben och spred dess stoft i vinden, samtidigt som han ifrågasatte hur människan skulle kunna återuppväckas efter att ha blivit till sådant. Denna vers uppenbarades som ett svar på hans och likasinnades förnekelse, och den påpekar att detta är ett uttryck för människans otro och hennes avstånd från insikten om Skaparens allmakt.

Lärdomar och vägledning från versen:

1. Uppståndelsen efter döden är en sanning som ingen kan förneka, och den som förnekar den följer endast sina egna nycker och sin bristande insikt om Guds oändliga makt.
2. Människans förnekelse av uppståndelsen beror ofta på hennes bundenhet vid det materiella och hennes oförmåga att fatta Guds förmåga att återskapa skapelsen, trots att den första skapelsen är ett tydligt bevis på detta.
3. Versen uppmanar den troende att begrunda Guds makt och att inte låta sig påverkas av dem som hånar tron på livet efter döden, ty den som skapade människan från intet är fullt kapabel att återuppväcka henne.
4. Den påminner om att hån och förlöjligande av sanningen är ett tecken på svaghet och okunskap, medan den troendes hållning präglas av ödmjukhet inför Guds storhet och Hans löften.