Sura Al-Imran — Vers 23

Förklaring av några ord i versen:

• "Nāṣīban" (نَصِيبًا): en andel eller lott, här syftande på den kunskap de fått från Torahn.
• "Yudʿawna" (يُدْعَوْنَ): de kallas eller inbjuds.
• "Yatawallā" (يَتَوَلَّى): vänder sig bort eller drar sig undan.
• "Muʿriḍūn" (مُعْرِضُونَ): de som vänder ryggen till och avvisar sanningen medvetet.

Tolkning av versen:

Versens budskap riktar sig till Profeten Muḥammad (frid vare med honom) och väcker hans förundran över de judiska lärda som fått en del av uppenbarelsen – Torahn – och som därigenom kände till sanningen om hans profetia. Dessa människor kallades till Guds bok, det vill säga Koranen, för att den skulle döma mellan dem i deras tvister. Men trots att de påstod sig tro på sin egen skrift, vände en grupp av deras lärda och ledare sig bort från Guds dom när den inte stämde överens med deras egna önskningar och intressen. De avvisade sanningen medvetet, trots att de visste att den var rätt.

Detta är en anmärkningsvärd motsägelse: de som fått kunskap och insikt borde vara de första att acceptera sanningen, men istället blev de de mest envisa motståndarna när sanningen presenterades för dem på ett sätt som inte gynnade deras världsliga begär.

Lärdomar och vägledning från versen:

1. Kunskap utan uppriktighet leder till envishet: Att ha kunskap om sanningen är inte tillräckligt; det krävs ett ödmjukt hjärta som är berett att följa den. De judiska lärda hade kunskap men deras stolthet och egenintresse hindrade dem från att följa den.
2. Att vända sig bort från Guds dom är en allvarlig synd: Versen varnar oss för att avvisa Guds lagar när de inte passar våra önskningar. En sann troende måste acceptera Guds dom helhjärtat, även om den går emot ens personliga intressen.
3. Uppmaning till ärlighet i religionsutövning: Islam lär oss att vara konsekventa – att inte påstå oss tro på en skrift och sedan förkasta en annan sanning som bekräftar den. Vi måste vara sanningsenliga i vår relation till Gud och Hans budskap.
4. Guds vägledning är en nåd: Denna vers påminner oss om vikten av att ta emot Guds vägledning med tacksamhet och ödmjukhet, för den som vänder sig bort från den går miste om den största skatten – Guds nöje och Hans vägledning till rättfärdighet.