Sura Maryam — Vers 92

Förklaring av viktiga ord:

• يَنبَغِي: passar, är lämpligt eller tillbörligt.
• يَتَّخِذَ: att ta sig, att anta eller tillskriva sig.

Tolkning av versen:

Denna vers förkunnar att det inte är förenligt med den Barmhärtiges (ar-Rahmāns) fullkomlighet och upphöjda väsen att ha ett barn. Att ta sig ett barn innebär ett behov av någon annan, en längtan efter sällskap eller en önskan om fortsättning – allt detta är egenskaper som vittnar om brist och ofullständighet. Den Allsmäktige är emellertid fullkomligt oberoende av allt och alla; Han är den Rike, den som allt beror av, och Han är upphöjd över alla former av brister och behov. Att tillskriva Honom ett barn vore därför en logisk och religiös omöjlighet, eftersom Hans väsen är fritt från alla egenskaper som kännetecknar skapade varelser. Denna vers avvisar därmed alla påståenden om att Gud skulle ha en son, oavsett om det kommer från vissa grupper bland människorna eller från andra trosuppfattningar, och den fastslår att sådana påståenden strider mot både förnuftet och den sanna kunskapen om Guds natur.

Lärdomar och insikter från versen:

• Versen lär oss att Gud är fullkomlig i alla sina egenskaper, och att Han är upphöjd över alla former av behov, inklusive behovet av barn eller arvingar.
• Den stärker tron på Guds enhet (tawḥīd) och renar tron från alla föreställningar som inte stämmer överens med Hans majestät och fullkomlighet.
• Den inbjuder människan till att begrunda Guds storhet och att närma sig Honom med ödmjukhet och tacksamhet, då Han är den som ger allt utan att själv behöva något.
• Versen påminner oss om att sann kunskap om Gud kommer från Honom själv genom uppenbarelsen, och att människans egna spekulationer om Guds väsen ofta leder till felaktiga föreställningar. Därför är det en nåd från Gud att Han har väglett oss till den rätta tron genom Koranen.